mija83

Familjen Karlsson Olsson

Klockan 0425 på morgonen lördagen den 5 september 2009 satt jag i vardagsrummet och läste då jag hade svårt att sova. Plötsligt kände jag att magen drog ihop sig. Tänkte inget mer på det förrän den drog ihop sig igen... och igen. Då började jag misstänka att det var värkar... Kanske skulle vi få en bebis idag? 

Jag gick in till Daniel, som låg och sov, och sa att jag trodde att jag hade värkar. Vi tog tid, men vågade inte riktigt tro att det var sant. Men det visade sig att det var exakt vad det var, värkar. Vi försökte sova lite, men det var rätt svårt, förväntan och funderingar höll oss rätt vakna.

Vi hade tidigare bestämt med mamma och pappa att de skulle komma ner till oss. De kom vid halv elva. Värkarna avtog lite då när man fick annat att koncentrera sig på. När de skulle till att åka vidare vid tolv kom en rätt ordentlig en. De for och vi lade oss och vilade ett tag. En timme senare bestämde vi oss för att det var dags att åka in till förlossningen.

Vi kom dit strax efter kl 13. De kopplade ihop mig med en ctg-maskin, som mäter barnets hjärtljud och värkarnas intensitet. Nu gjorde varje värk riktigt ont och de kom ofta, ca var femte minut. Jag tyckte det var jättejobbigt att vara ihopkopplad med maskinen, jag hittade ingen bra ligg-, sitt- eller ståställning, kunde inte slappna av. Vi var övertygade om att vi skulle få åka hem. Efter en halvtimme, som kändes som en timme, kom en barnmorska in och sa att det blir förlossning på en gång! Jag var reda 6 cm öppen!

Vi blev visade till en förlossningssal, nr 1. Jag blev lättad att vi fick den och inte sal 3. Jag har fått berättat för mig att flera som legat på sal 3 fått komplikationer, så det var skönt att vi slapp den. Lite skrockfull får man väl vara inför sin första förlossning? =)

Värkarna gjorde grymt ont! Och de kom tätt, såå tätt! Barnmorskan Helena visade på lustgasen och jag drog några andetag i masken. Men jag började må så fruktansvärt illa! Jag höll på att spy i masken... Inte bra. Så den gav jag upp. Helena och Rebecka, undersköterskan som var med, sa efter ett tag att vi skulle prova igen, att den kunde ge bättre effekt när man kört en gång. Provade igen. Blev inte illamående, men det kändes som att jag inte kunde andas. Så jag gav upp lustgasen helt. Helena satte in fyra akupunkturnålar i ryggslutet för att minska smärtan. Men nej, de hjälpte inte. Jag kände ingen lättnad av smärtan. Bestämde mig för att ta ryggbedövning, fast jag tidigare sagt att jag inte ville ha det. Men det gjorde så fruktansvärt ont! Jag kunde ha tagit vad som helst för att slippa smärtan! Men... Det var för sent, jag var redan öppen 9 cm. Shit...

Så det var bara att koncentrera sig på att andas och försöka stå ut. Helst skulle jag velat gått därifrån och låta nån annan ta över. Men så låg jag där och bara tog emot. Visste inte riktigt vad som väntades av mig. Frågade Helena och hon sa att när det kändes som att jag inte kan hålla emot längre utan ville krysta skulle jag säga till. Och det hände just då.

Jag vet inte riktigt vad som hände sen, men efter ett tag i alla fall var det dags att krysta. Låg på sidan i typ fosterställning, jag som ville föda upprätt, alltså på huk, stående eller liknande. Men jag låg. Tröck och tröck. Provade sen stå på knä mot sänggaveln. Det gick bra. Ett tag. Men sen blev jag så trött och Helena gav som förslag att jag skulle lägga mig på sidan igen, det gick bättre för mig då. Sagt och gjort. Efter ett tag föreslog hon att jag skulle sitta, med benen i gynställning, så att hon kunde hjälpa mig bättre. Jajemän, hjälp mig, tänkte jag! Och det var så jag satt sen. Och det spände och gjorde ont så in i Norden! Jag var övertygad om att huvudet var halvvägs ute, men vågade inte fråga för att få ett svar som sa nåt annat. Men kunde till slut inte hålla mig. Frågade hur långt det gått. "Jag ser så här mycket av huvudet", sa Helena och visade upp en cirkel på kanske 5cm i diameter... Men åh.. Hur skulle jag klara det här?

Det gjorde bara ondare och ondare, men man kan ju inte komma undan. Och det var liksom inte outhärdligt ändå på nåt konstigt vis... Även om det var det samtidigt. Jättekonstigt! Jag kände det som att jag inte orkade, ville eller kunde göra nåt mer. Men jag hade inget val, jag måste ju vara där och gå igenom alltihop. Värkarna kom tätt, men jag lyckades slappna av emellan, med lite ansträngning. Daniel, Helena och Rebecka var helt suveräna på att pusha under värkarna, jag kände mig riktigt duktig och jag kände att varje krystning gav verkan. Deras entusiasm smittade av sig och fick mig att klara av smärtan. Nu gjorde det ont även mellan värkarna, för nu var Lillfisen på väg ut på riktigt. Och så kom till slut den stunden när Helena sa ”En värk till, Maria, sen är det klart!” Jag blev så lättad och riktigt längtade tills nästa värk. Kändes som att den tog lite extra tid på sig.

Men den kom, och ut kom Lillfisen, klockan var då 1641. Vilken äcklig, underbar känsla det var.. Jag krystade, trycket släppte och ut rann våran bebis! Och efter kom fostervatten och grejer som sköljde rent och verkade smärtlindrande. Sen fick jag en varm, kladdig, len, kompakt liten skrikande klump på magen. Två minuter senare hör jag Helena säga ”Oj, här kommer moderkakan redan..” Den bara kom ut den med, utan att kännas det minsta. Nu gjorde det inte ont längre. Trycket som Lillfisens huvud orsakat var borta och med det smärtan. Efter en liten stund tog de upp bebisen och visade vilket kön det var. Det var en liten flicka! Eller liten, hon var visst rätt stor. Det visade sig att hon vägde 4352 g och var 53 cm lång. Daniel fick klippa navelsträngen.

Eftersom våran flicka var så stor och kom ut så snabbt gick jag sönder en del. En läkare kom in för att sy ihop mig. Jag skulle visst få lustgas för att bli bedövad inför bedövningen. Jag blev lite nervös, men provade. Annars hade jag behövt åka in till operation och få ryggbedövning. Så jag drog i mig lustgas, utan att må illa. Men kände inget… Visste ju inte vad jag skulle känna. Men så kom en känsla av luddighet och spred sig genom hela kroppen och nådde till sist huvudet. Shit, jag blev full ju! Vilken känsla! Totalt avslappnad, glad och fnittrig. Läkaren började ge bedövning, men den gjorde ont, så han sa att jag skulle ta tre andetag till. Och det gjorde jag, och sen kändes det ingenting. Jag blev imponerad av hur han kunde veta att just tre andetag till skulle göra susen. Började svamla om att det var som i reklamen för Jägermeister. Fast jag menade MTV eller 5an… Jag vet inte nu efteråt vad jag ville ha fram. Men det var nåt om att allt gick i slow motion och i takt. Underbar känsla var det iaf =)

 I två timmar syddes jag ihop. Under tiden satt Daniel med en väl inlindad bebis i famnen.
Våran Amra Maria Karlsson.

Nu har vi varit hemma i en vecka och börjar komma in i det här nya livet. Amra är helt underbar och jag kan skryta hur mycket som helst om henne och allt hon gör. Inte för att hon gör så mycket än, men lite olika grimaser och lustiga liggställningar =) Hon sover och äter bra. Har börjat vara lite mer vaken nu. Det finns så mycket mer att berätta, men det får jag göra en annan gång. Det här inlägget är redan så långt =)

 


              

Kramar från Mamma Mia, som kommer att skryta många gånger om sin flicka och som anser sig ha rätt till det ;)