Ja, vad ska man säga, sån är min värld...
Scen 1:
Jag och två vänner befinner oss på en liten flygplats någonstans, förmodligen utomlands. Men kan även vara hemma i Sverige. Dock måste jag prata med personalen på engelska. Vi vill åka någonstans, förmodligen hem. Och jag frågar personalen i luckan om det finns nåt plan som kan ta oss iväg inom en timme. Ett plan står inne på banan, redo att fara, men vi vet inte om det ska dit vi ska. Kvinnan som jobbar bakom disken går fram till en mick och pratar på ett för mig okänt språk, kan vara spanska, men kan också vara ett språk från öst nånstans. Hon blir upphetsad och ropar något i micken, något vi uppfattar som ”vänta, det är fler som ska med, vänta på dem!” I bakgrunden hörs planets motorer som rusas. Vi tar oss ut till planet och tänker oss att vi ska få komma med.
Byte av scen och perspektiv, scen 2:
Personerna det nu handlar om sitter på planet som börjar röra sig framåt. Något känns fel. Är planet kapat? Är det något motorhaveri på gång? Planet rör sig rätt okontrollerat framåt, fortare och fortare, men det är osäkert om det är i luften eller om det fortfarande befinner sig på marken. Människor börjar kasta sig av planet i farten. Plötsligt smäller det!
Byte av scen, scen 3:
Planet har kraschat, människor är skadade, kanske är några till och med döda. Polisen kommer. Poliserna är inte vana vid katastrofer som denna, de verkar i en liten ort med relativt få, obetydliga brott, de är närmast ordningspoliser. De haffar två personer, en man och en kvinna, båda snygga, vältränade. Det märks att de har betydande roller i detta scenario. De sätts i baksätet på en polisbil, men mannen har lyckats få med sig ett vapen, en pistol av något slag, in i bilen och hotar poliserna med den. Han skjuter mot dem. Genom sina egna kläder. Någon av poliserna tar vapnet ifrån honom, men det visar sig att han har ett till, gömt bland kvinnans kläder och han skjuter med det med. Nu känner jag att jag står alldeles vid mannen och kvinnan och tar tag i vapnet genom tygen som döljer det och försöker få mannen att släppa det. Jag har intagit en annan roll än min egen, jag är nu en av poliserna eller liknande. Det är osäkert om någon blivit skadad av skotten, men på något vis ordnas kaoset upp och de båda fängslade personerna sitter säkert i baksätet utan vapen.
Scen 4:
In på scenen träder en rätt oansenlig kvinna klädd i poliskläder. Hon är omedveten om sin egen säkra utstrålning, säker på sin roll och hur hon ska agera. Även hon verkar ha en betydande roll, hennes rollfigur är bra på sitt jobb utan att göra något medvetet väsen av sig. Hon sätter sig i förarsätet och ska ta med fångarna till ett annat ställe. Ingen vet riktigt vart de ska, förutom hon.
Byte av scen, scen 5:
Det sitter en till person, förmodligen polis i framsätet, men denne märks knappt. Polisen som kör säger att vägen dit de ska åka är så vacker, och att de ska njuta av den. Hon skulle kunna bo på den säger hon. (Vägen de åker på är vägen på byn där mina föräldrar bor, det är höst och de många höstfärgade löven glöder i solskenet, löven täcker både vägen och träden som är stora och höstigt lummiga, det är mycket vackert)
Byte av scen, scen 6:
Fångarna sitter nu i en cell, eller liknande, på en bänk längs en vägg. Cellen är liten. Där finns bänken de sitter på, ett sideboard som står under ett fönster längs väggen i vinkel mot bänken och ett litet runt serveringsbord i hörnet bredvid fönstret. Intill borden, mitt emot mannen och kvinnan på bänken står en kvinna, kan vara polisen som körde dem. På serveringsbordet står en ölflaska med ett jättestort glas över, glaset fungerar som en kupa över flaskan. Kvinnan pratar med fångarna, berättar om sitt liv. Här blir det lite suddigt. Hon kan ha varit tjock och känt sig misslyckad förr, men nu har hon hittat sitt kall inom polisen. Hon är vänligt stämd mot fångarna, känns nästan som att hon ser dem som trevligt sällskap. Så tar hon fram en flaska med något vitt grumligt i, ser ut som någon sån där diskmedelsliknande limedryck. Hon nämner två årtal, ett på 1800-talet och ett på 1940-talet. Det kan vara datum då denna dryck, som visar sig vara öl, hälldes upp i flaskan och senast någon tog en klunk av den. Hon erbjuder fångarna flaskan. Mannen tar den, för den till munnen och dricker girigt. Det är svårt att veta vad han tycker om den. Kanske smakar den förskräckligt, men han är så törstig att han inte kan låta bli att dricka.
Sen vaknar jag… What the..?
Ja, vad ska man säga, sån är min drömvärld...
Undrar hur det går för mig och mina vänner, för de två fångarna och för polisen som körde dem...
